Alkoholism är en sjukdom
Dagens gästbloggare lärde jag känna som en söt lite tjurig och ofta arg tio-åring när jag blev hennes lärare i åk 4. När hon började åk 6 och jag inte längre var hennes lärare blev jag och min familj kontaktfamilj för henne de följande 6 åren. Linnea jag älskade dej från början och älskar dej än i dag ❤
Så otroligt stolt över den kvinna du är, den styrka du har och din otroliga kärlek du visar din familj, Anna, Erika och Linus. DU ÄR EN VINNARE och DU ÄR ÄLSKAD!
Enda sen jag var liten har jag haft en pappa som inte varit aktiv i min vardag. Med aktiv menar jag att jag inte haft en relation med min far där jag kan prata om allt med. En pappa som inte varit delaktig i min skolgång (som för övrigt har varit tuff både fysiskt och psykiskt), som inte vetat vilka som är mina vänner, vad jag tycker om för mat eller vad jag drömmer om att jobba med. Sen jag var ett litet barn har jag träffat min pappa högst två gånger per år och senaste 7 åren har vi bara setts 1 gång. Men även fast han inte har varit aktiv fysiskt så har jag alltid älskat min pappa och trots att jag har varit förbannad, ledsen och besviken på honom har jag aldrig förnekat att jag älskar honom. Han är trots allt min pappa.
Men innan nån dömer min far ska jag i detta inlägg försöka förklara mig och förhoppningsvis får ni en klarare bild på hur jag och (tyvärr) många andra barn har det. För min pappa är inte en frisk och pigg pappa, han är sjuk i alkoholism.
Jag minns att jag skämdes så mycket i grundskolan när folk frågade vart min pappa var, när jag fick frågor om varför han inte bor i Gnosjö och varför jag inte träffar honom så mycket. Jag skämdes över att uttala orden ”min pappa är alkoholist”. För i dagens samhälle är alkoholism något man inte pratar om, för man ser inte det som en sjukdom. Jag kan nog slå vad med er om att när ni hör att någon är ”alkis” tänker ni på alkisarna som sitter i en park, med trasiga och skitiga kläder, med en ölburk i handen. Jag kan själv erkänna att det var så jag kände det som liten, jag skämdes för skulle jag berätta för mina vänner att min pappa är alkoholist trodde jag att de skulle tro att han också är en ”av dom” som inte har ett hem. Det är så fel att det ska vara så att samhället ser ner på de som hamnat snett. O innan någon skriver att ”det är ju egoistiskt att vara alkoholist” ”det är ju bara att sluta dricka svårare än så är det inte” ”det är ju deras egna val att dricka” så tänker jag stoppa det här.
Ett utdrag från www.aa.se där de förklarar vad det är för sjukdom och vad den gör med människor.
”Alkoholism är en sjukdom
Alkoholism, eller kroniskt alkoholberoende, är en sjukdom som drabbar cirka 10 % av befolkningen. Den påverkar oss mentalt, fysiskt och själsligt. Den gör att vi inte längre kan bestämma när vi ska dricka, och när vi dricker, inte kan bestämma hur mycket vi ska dricka. Vi har utvecklat en slags ”fysisk allergi” mot alkohol, dvs vi reagerar helt annorlunda på alkohol än vanliga människor. Därtill har vi utvecklat en slags ”psykisk besatthet” som gör oss oförmögna att inse vårt dilemma. Detta leder till ett själsligt tillstånd där vi mår allt sämre och vår lösning är att allt oftare fly in i ”dimman”. Alkoholism är kronisk, dvs obotlig och livsvarig, och konsekvenserna blir med tiden allt värre. Alkoholen har blivit ett gift för oss.”
Min pappa har alltid varit mån om sitt utseende. Han är pedantisk och när han haft en litet fläck på tex sin tröja har han varit tvungen att byta. Han har aldrig haft hål i sina tänder (förrän för 1 år sen när han började tappa tänder på grund av missbruket), han har alltid haft en bostad och han har haft bra jobb. Så utåt sätt han inte ”passat in i mallen” (usch, hatar säga så men hoppas ni förstår vad jag menar) för vad en alkoholist ser ut. Men sjukdomen syns inte alltid utåt, man blir duktig på att gömma sig bakom ett fint yttre.
Jag har varit så fruktansvärt arg och besviken på min pappa under många (vi pratar från 11 års ålder upp tills jag var 16/17 år) år. Jag har under perioder inte pratat med honom på flera år för jag inte velat eller brytt mig om honom för han varit egoistisk i mina ögon. Han valde ju trots allt ölen framför sina barn. MEN ännu en gång: det är en sjukdom och sjukdomen är så egoistisk att man till och med skiter i sina nära och kära för kärleken till alkohol känns större än riktig kärlek.
När jag var runt 17 år så började mer och mer förstå vad sjukdomen innebar och jag slutade förneka att min pappa hamnat i alkoholism. Det är trots allt inte mitt fel att han väljer missbruk framför sina barn vilket jag länge trodde. Att jag var fel och misslyckad som inte fick en pappa som ville umgås med mig. Men jag började inse att det är en sjukdom man kan dö i och då min pappa har skrumplever (levern dör och slutar fungera kort sagt) så insåg jag att han lever på övertid och kan försvinna från oss när som. När jag insåg det bytte jag tankesätt och började istället tänka att ”om min pappa försvinner, hade jag då kunnat leva med att det sista jag sa till honom var att jag aldrig mer vill se honom?” eller ”skulle jag vilja att mina barn lämnade mig om jag själv var i den sistsen?” och jag bestämde mig för att ta vara på VARJE dag jag får med honom. Nu är det cirka 4 år senare och vår relation är bättre än nånsin. Jag skriver sms så ofta jag kan och pratar telefon när vi båda kan. Varje dag som går är ännu en dag som min pappa är vid liv.
Jag säger inte att det är rätt att ens föräldrar väljer alkoholen före sina barn, för jag själv hade aldrig kunnat välja det före något som har skapats av kärlek. Det är inte rätt. Men jag säger att samhället måste börja våga prata om missbruk och sluta tysta ner det. För skulle jag fått mer kunskap och acceptans från samhället, i skolan och av vuxna, redan som liten, då skulle jag kanske sluppit att känna sån ilska mot min far.
Nu lever min pappa, fortfarande på övertid, med en dålig lever, nästan alla tänder har trillat bort (pågrund av alkoholen), han ser 10 år äldre än vad han är och han har ont i kroppen varje dag. Men han lever och det är jag glad över. Jag är glad och tacksam över att jag en dag kanske få säga till min pappa att han ska få träffa sitt barnbarn (när den dagen kommer vill säga). Jag är tacksam över att det finns telefoni som gör att vi trots den långa distansen mellan oss kan hålla regelbunden kontakt. Jag älskar min pappa men jag hatar sjukdomen. Jag har förlåtit honom för alla gången han har svikit mig och min familj. Jag är inte längre arg på honom för att ölen vann uppmärksamheten som vi skulle fått som barn. Jag hatar rent ut sagt sjukdomen och även fast jag inte tror det så hoppas och önskar jag att han en dag väljer livet framför sjukdomen.
Nu ska jag försöka avrunda här. Jag vet inte om jag formulerade mig bra nog eller om det kan misstolkas. Det jag ville ha sagt med detta inlägget var att: Alkoholism ÄR en sjukdom som är egoistisk, man FÅR vara arg, det är INTE rätt att välja en öl framför barn (aldrig) och om någon är i samma sits som jag varit som liten är det bara att skriva till mig. Vi med missbrukare som föräldrar är starka och det är aldrig vårt fel att föräldern väljer ett missbruk före oss.
Ta vara på era nära och kära, krama de extra hårt, säg att du älskar de en extra gång och glöm för sjutton inte att ni är underbara och grymma precis som ni är.
Vad är NÅD? Vad är SANNING? Så stora frågor vid midnatt.
Och Anden och bruden säger: ”KOM!” Och den som hör det må säga: ”KOM!” Och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet.
En ovanligt vanlig kvinnas tankar och funderingar runt livet 