För er som känner mej vet ni att jag är svag för Kintsugi. ”Kintsugi är en lagningsteknik som ursprungligen användes i Japan för att reparera värdefulla keramikföremål. Genom att lacka och därmed limma ihop delarna och sedan lägga på ädelmetall så lyfts lagningen fram istället för att döljas. På så sätt blir föremålets historia, och till och med hur det en gång gått sönder, något som gör det mer värdefullt. ”
Jag såg nyligen en bild på Pinterest.se som jag bara var tvungen att återanvända till min Bibel. I Andra Korinthierbrevet 5:17 kan man läsa följande: Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi något nytt har kommit. Min tolkning är att Jesus gör trasigt till helt. När du och jag upplever saker som gör oss trasiga finns det någon som är större än vårt sammanhang. Han kan göra oss hela, hjälpa oss vidare. Det som hänt försvinner inte men vi kan bära våra sår utan bitterhet.
Rynkor är något som tiden har lämnat på vår hud. De berättar något om oss, berättar om vad vi har gått igenom och om att vi levt länge. Våra rynkor är något som vi ska visa upp med stolthet eftersom de är en del av vår historia. Den berömda italienska skådespelerskan Anna Magnani sa en dag till sin makeupartist: ”Snälla, sminka inte bort mina rynkor. Det tog mig så lång tid att få dem.” Med den meningen fångar hon även innebörden och värdet av Kintsugi.
Under mitt påsklov har jag läst boken. ”Mer levande med åren” av Patricia Tudor Sandahl.
Hon skriver följande om Kintsugi: Det finns en japansk metod för att laga keramik som har gått sönder, Kintsukuroi. Delarna sammanfogas med guld eller annan ädel metall så att skarvarna görs synliga. Skador och skavanker framhävs, det är meningen. Det brustna och kantstötta ska inte döljas, det är ett synligt bevis på vad föremålet har varit med om och gör det vackrare och mer värdefullt än vad det hade varit utan detta. Ett livsbejakande sätt att tänka som går tvärtemot inställningen att det som är gammalt och trasigt ska förkastas eller repareras så att inte skadorna syns. Livet lämnar sina spår, på saker och på oss, det syns särskilt tydligt på oss som är gamla. Sår i själen kan vara en tillgång om vi inte skäms för dem eller låtsas att de inte finns. Att våga visa oss som de sårade, sårbara, ofärdiga människor som vi är. Att vittna om att det går att leva med det brustna och kantstötta hos oss själva utan att bli bittra eller modfälld, är en bra motvikt mot den bild av den fulländade människan som vi kanske tycker att vi borde vara men som ingen av oss är. Att åldras på ett sätt som förmedlar livsmod och lust till de yngre är det bästa arvet vi som är gamla kan lämna efter oss. Också ett trasigt liv är ett vackert liv.
En ovanligt vanlig kvinnas tankar och funderingar runt livet 